När man som jag har haft IBS som diagnos sen 1987 så är det ju något man vant sig leva med och som man förbannar då och då.
Och magen är inte någon mjuk sak när man petar på den trots sin storlek. Nej den är ovan naveln som en hård ballong. Stenhård nästan. Inget mjukt fettdaller - det finns längre ner.
Så det är ju extra surt när man tycker man är stor för det ger ju min profil en mindre smickrande form helt klart.
Jag har läst nu i Annika Dahlqvist blogg bok om att många blivit bra i sin IBS när dom ätit denna kost.
Det hoppas jag på också. Tänk att få slippa den här profilen. Det vore underbart. För då skulle jag enbart vara en tjockismage nedanför naveln.
När jag tänker på pasta - det är ju så gott!!! Så tänker jag också på hur många gånger jag känt mig hungrig strax efteråt.
Tänker också på hur många gånger jag efter att ha ätit en gräddig pastarätt eller en potatisgratäng och jag har som ett brev på posten fått se till att toan är i närheten.
Då har jag tänkt att det är fettet. Grädden.
Men nu är jag lite mer fundersam på om det är kolhydraterna som gjort mig sån och inte fettet i sig.
Men jag tänker inte ljuga och säga att jag inte saknar detta. Jag saknar både ris, potatis och pasta.
Saknar också en macka.
Som sonen som jäklas lite och säger mmmmmmm va gott med potatis vid dagens middag.
Och om att han mer än gärna tar min semla också nästa gång vi köper en sån.
Så jag undrar om alla som äter LCHF och har gjort en lång tid aldrig synder med en kaka till kaffet på kalas tex. Eller tar ett tacoskal när man äter tacos. Eller en bit äppelpaj som farmor bakat. Osv osv.
Är man helt - nix pix eller fixar man att någon gång i månaden unna sig eller vad man nu ska kalla det en extra dos kolhydrater?
Hur är det med glass??
Jag har mycket kvar att lära och förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar