10:e december

Jag googlar runt för att hitta mer information om GBP operation och bloggar som också handlar om detta.

Och jag hittar många bloggar där man gjort denna operation och jag blir lite nedstämd.

Nedstämd i den bemärkelsen att även om jag gör en sån här operation så kommer jag ändå inte kunna göra det som jag en gång tyckte va så roligt.

Jag kan inte gå på gymmet och köra mig trött med hantlar och skivstänger.

Jag kan inte boka in mig på ett bodystepp pass och känna svetten lacka men glädjen bubbla.

Jag kommer inte kunna testa Zumba som alla pratar om och säger är jätteroligt.

Det är en sorg att även om jag går ner i vikt så kommer jag inte kunna göra detta. Inte heller kommer jag kunna ta en ryggsäck packad med fika och ta med mig jycken och gå en hel dag i skogen.

Jag får vara glad om jag kan göra fler lättare promenader, simma lite mer och kanske då komma igång med yoga eller annan lätt träning. Kanske kan jag börja cykla igen.

Även om denna motion inte är att förakta så saknar jag ändå känslan av att ha jobbat hårt så att det känns i musklerna och den där härliga tröttheten efter att man fått köra sig trött genom träningspass.

Den där värken som nu finns i musklerna är inte alls samma även om man för att förklara det för andra kan beskrivas som konstant träningvärk.

Läser också om dom som kritiserar dom som gör och vill göra såna här operationer. Man tycker att det är att ta den enkla vägen till viktnedgång.

Det finns säkerligen dom som ser det som den enkla utvägen och kanske inte är så påläst om det hela precis som det finns sådana personer när det gäller all möjlig kirurgi då det gäller utseendet. Det är ju bara att titta på tv'n så pratar man om sk skönhetsoperationer som gått snett.

Jag tror det finns alla slags kategorier när det gäller oss som vill göra en sån här operation.

Att jag nu väljer detta är helt och hållet av medicinska skäl. Jag har ju drabbats av en sjukdom som gör att jag inte längre kan träna. Och jag har alltid haft svårt att gå ner i vikt och det enda som fungerat innan jag blev sjuk var att träna hårt samtidigt som jag höll nere på onödiga kalorier och åt efter sunt förnuft.

Då jag inte tränat så har jag gått upp igen trots förnuftigt ätande.

Jag tar p-sprutor och dessa hormoner har enligt min barnmorska tendens till att göra att det blir svårt att gå ner i vikt. Och har haft patienter som slutat och tappat mycket vikt bara därför.

För mig var det inte ett val att sluta med p-spruta bara för att gå ner i vikt. Sprutan gör att jag slipper den monstruösa mensvärken jag har. Och jag har inte heller pms besvär som tidigare.

Jag har en släkthistoria på pappas sida med hjärtsjukdom i flera generationer och på sidleden av släkten.
Pappa gick bort i hjärtinfarkt och hade länge haft kärlkramp. Min mamma har också haft hjärtinfarkt så jag har det på båda sidor.

Diabetes är ju inte heller en dröm för kroppen. Min är enligt läkaren stressutlöst men det gör ju inte saken bättre.

Och så har jag då den där bukfetman som är så farlig. Och jag bär mycket av min vikt inåt i kroppen.

Så beslutet att göra en sån här drastisk sak som en operation faktiskt är och med risk för att kanske fibron kan förvärras vilket det gjort på en del - har jag läst om - men jag tror det gäller dom som haft mer öppen kirurgi, då man rotat runt mer i kroppen än vad man gör med en sk titthålsoperation.

Men det känns som om det är ett pris jag vill betala. Tror att vinsten är så mycket större.

Att bli av med för dagen 40 kg övervikt kan inte göra annat än gott för kroppen. Det är mycket tyngd som belastar leder, muskler och ligament.

Att bli frisk från diabetesen blir jag inte - har man fått den så har man. Men jag kan hjälpa min kropp att må bättre och inte behöva mediciner utan kan klara sig helt utan.

Och att inte  behöva oroa sig för att varje gång det hugger i bröstet så är det hjärtat. Det räcker med fibrohugg som man kan ha i bröstryggen och bröstbenen. Och slippa äta mediciner för höga blodfetter.

För att göra den här vinsten så är en operation det enda sättet om jag inte ska leva på dieter och gå ner för att sedan gå upp igen när man slutar med dom.

Det är inte så stor skillnad att leva som diabetiker när det gäller ätandet som att vara GBP opererad. Det är viktigt med regelbundenheten. De sk dumpningarna är nog väldigt likt att få en känning.

Skillnaden - det är mängden mat! Det är det som kommer att ge resultatet.

Så jag har satt mig in i det hela, läst massor, funderat och beslutat.

Nu vill jag bara att jag ska göra den här resan så snart som möjligt.

Det finns egentligen bara en sak som jag oroar mig för att det är att jag ska gå ner för mycket. 40 kg låter jättemycket tycker jag och när jag senast gjorde en lyckad viktresa gick jag ner ca hälften och var rätt nöjd faktiskt. Hade inte så stort behov av att gå ner en massa till så 40 kg känns lite skrämmande.

Så här gäller det att få med huvudet också. Att inse att den där person i spegel i en snar framtid är jag och inget ufo. Men jag tror det kommer gå så bra så. Jag har ju bloggen att få ut mina funderingar och min kurator kommer också kunna vara till hjälp.

Och min familj och mina vänner!