Det är semester, sommar och sol - nåja mellan grå moln och regn.
Och jag har börjat gå, promenera mer, längre. Vi har fått ett nytt område med härliga stigar i ett naturskönt område som ligger precis i närheten där jag bor så jag behöver inte ta bilen för att komma till detta. Och det är skönt att slippa asfalten hela tiden.
Och jag märker ju att det går betydligt lättare att gå, det är inte lika tungt längre och jag kan gå med mera raska steg - och jag får en känsla av hur det var förr innan jag gick upp så mycket i vikt.
Kanske gjorde jag helt fel då när jag blev sjuk i fibromyalgin. Skulle kanske ha trotsat smärtan och fortsatt röra på mig men just då kändes det inte alls som en bra idé då smärtan blev så påtaglig. Och det blev ju en ond cirkel.
Men smärtan finns där nu också. Känner av den i varje steg - nästan och även andra delar av kroppen har den. Och jag kraschar med jämna mellanrum.
Något som inte operationen har påverkat är tröttheten. Den finns här hela tiden. Men jag njuter psykiskt av mina promenader och lider fysiskt.
Och jag har nog haft tur även när det gäller dumping. Inte haft någon sk hästspark i magen och äter vad jag vill.
Och kaffe - jag kan dricka kaffe igen och det känns jättebra. Och jag har ätit glass. Jag äter fikabröd ibland och mår så bra.
Att göra operationen är det bästa jag gjort. Vinsten har blivit så stor. Ingen diabetes och jag behöver inte anstränga mig genom att äta minimalt för att minska i vikt.
Väger mig fortfarande inte hemma och jag får ofta frågan om hur mycket jag gått ner i vikt osv. Att det ska vara en morot att väga mig.
MEN jag känner inte så. Jag går ner i vikt. Jag har inte bråttom. Jag vill inte ha paniken som jag ser att en del andra har på viktop då man hamnar i platå veckan efter op.
Så det valet borde även andra göra - släng vågen! Ha inte bråttom!
Och nu har jag även druckit ett glas vin! Och redan efter halva så kände jag av det. Satt hemma och njöt i min trädgård med ett glas rosé efter middagen. Och 1 glas räckte. Hade jag druckit mer hade jag nog fått gå och lägga mig.
Egentligen är det bara en sak som jag tycker är jobbigt. Det är detta med kläder. Jag stickar gärna och jag har mest gjort sjalar och annat som inte är styrt av storlek. Och det finns en lust att göra en tröjja eller nåt men jag vet ju inte vart jag landar i storlek så jag vill inte lägga ner tid på att göra något som kanske är för stort eller för litet.
Likaså att köpa kläder känns jobbigt. Fick vinterkatalogen från Ellos och där finns mycket fint men vilken storlek ska jag satsa på?
Just nu så tar jag fram kläder ur garderoben som jag inte haft på år och som nu är lagom. Jag sitter också och planerar alla kläder som jag kan sy om. Men samtidigt så är det ju samma där - i vilken storlek. Kan sy några kjolar med resår i midjan.
Så jag ska leta fram en kartong i källaren där jag har en massa mönster till kjolar bl a.
Funderar på att ta nya kort i slutet av månaden. Då har det gått 4 månader efter op.
Och jag har anmält mig till yoga i höst. Så nu är gumman på gång. Trots fibron, trots smärtorna och tröttheten. Jag kraschar och jag reser mig. Det är så livet ser ut numera.
Men jag mår rätt bra - i alla fall i själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar