15 november 2010

Jag har tagit ett beslut!

Som jag hoppas ska förändra mitt liv radikalt.

En förändring som gör att jag kommer bli av med min diabetes, mina höga blodfetter och en massa vikt.

Den 2 december ska jag träffa min läkare och då ska jag be om en remiss för att göra en Gastric Bypass operation.

Något radikalt måste till och jag kommer aldrig kunna gå ner i vikt utan detta.

Jag var aldrig överviktig som barn - tvärtom jag var mager och då skämdes jag över mina nyckelben för dom var så tydliga. Men jag var också aktiv och har tränat mer eller mindre under i stort sett hela mitt liv.

Allt detta ändrades samma dag som jag på grund av kraftiga menssmärtor fick börja med p-piller. Det och självklart pubertet gjorde att jag la på hullet men så här som vuxen så satt nog detta med att man var tjock mer i mitt huvud än att det var en sanning.

Jag var nog rätt normalviktig egentligen.

När jag träffade min fd man hade jag storlek 40 och ändå så klämde jag in magen i en trosgördel för jag tyckte jag var tjock.

Och man bantade! Jag kommer ihåg på gymnasiet när jag åt 1 rostad brödskiva med skrapat smör och 1/2 grape till frukost. 1 ägg till lunch och sen sviker minnet men jag kommer ihåg hungern på kvällen och man höll inte ut någon längre tid.

Jag var nog egentligen rätt normal viktig ända tills jag blev gravid. Hade lagt på mig något kilo för mycket pga samboätande på kväll. Och så blev jag då med barn och jag gick upp jättemycket, kommer inte ihåg om det var 20 kg eller tom 30. Men någonstans där.

Gjorde väl tappra försöka att gå ner och hade hoppats mycket på att alla kilon skulle försvinna då man ammade och jag ammade i 9 månader men inte försvann alla kilon inte. Sen kom nästa barn och när jag fyllde 30 hade vi ett stort kalas och jag kommer ihåg att jag kände mig snygg i svarta tajta jeans och topp men hur mycket jag vägde kommer jag inte ihåg.

Det som varje gång har gjort att jag gått ner i vikt har varit dom gånger jag tränat. Som barn och ung så var det mycket utomhusaktiviteter. Jag åkte skidor, spelade fotboll, sprang, senare blev det mycket dansande och så simmade jag och spelade badminton. Flyttade till Sthlm och där hittade jag styrketräning. Men jag har inte alltid varit kontinuerlig utan det har varit uppehåll med träning.

Men efter barnen så blev det friskis och svettis, sen så gick jag på step, jag sprang, jag gick på gym men som sagt inte varje vecka och inte varje månad ens.

Barnen tog sin tid, sen tog jobb sin tid, sen tog makens jobb sin tid och så höll det på.

Och jag gick på viktväktarna, jag åt soppdieter,  massa annat konstiga dieter och tom sk danmarkspiller som gjorde att man inte var hungrig - det var väl om jag inte missminner mig helt efederin i dom. Men jag höll inte på med dom mer än några veckor. Det kändes aldrig bra. Inte för att jag mådde dåligt utan mer att man kunde nog må dåligt om man fortsatte och dom var ju förbjudna i Sverige så folk åkte till Danmark och fick tag på dom. Och sen har jag ju provat både GI och LHCF. Det sistnämnda fungerade inte alls.

Men den största och bästa viktminskningen gjorde jag då jag med sunt förnuft och mycket motion ändrade mitt liv. Jag gick ner som mest 17 kg om jag inte minns fel.

Men så fort jag slutade träna och inte var så duktig med kosten så gick jag ju upp igen.

Och till sist kunde jag ju inte träna. Ständiga förkylningar som inte bröt ut och en massa andra krämpor gjorde att jag inte gick på gymmet som jag gjort. Sen tog kortet slut och jag köpte aldrig något nytt för det kändes ju som helt bortkastade pengar att inte kunna gå och träna.

Det blev många och långa promenader istället men det försvann också.

Och så kom diagnosen  - Fibromyalgi.

Sen har det bara gått utför eller ska man säga uppåt.

Med smärtor som gör att man inte längre kan röra sig som man borde eller vill så kan man inte träna bort kilona. Det lilla jag simmar räcker inte långt. Skulle nog behöva simma 3-4 gånger i veckan men det går ju inte.

Och så diabetes på det och höga blodfetter - ja det kunde ju vara bättre.

Vi har nämnt det i förbigående jag och min läkare när jag fick diabetesdiagnosen men jag trodde nog att nog ska jag fixa det med kosten bara.

Men det gör jag inte. Jag har inte alls den motivationen. Och jag har inte ork att fokusera på det heller då det är så mycket annat jag måste fokusera på. Fibromyalgin tar ju mycket kraft både psykiskt och fysiskt. Sen så är det ju så mycket annat elände som följer mig som är en bieffekt av hälsan. Arbetslös, arbetsträning och sånt.

Så efter mycket funderande, en massa sökande på internet efter information, läsning av bloggar, forum mm så har jag bestämt mig.

Jag vill bli opererad.

Och jag har läst en massa om vårdgaranti, vårdsluss, vårdval mm och känner mig optimistisk. Både till att vara berättigad till en operation till att väntetiden inte är så lång som den varit men tyvärr kan vara på andra platser i landet.

Läste på www.omvård.se - där man kunde se väntetiden så var den där mellan 9-13 veckor men jag förstod inte om det var från det att dom fått remissen eller inte.

Jag har en ytligt bekant som gjort denna operation. Och hon hade väntat i 1,5 år. Det känns ju inte så kul men efter att jag sökt information så känns det ändå hoppfullt.

Och så kommer då det jobbiga.

Jag är 173 cm lång.

Jag har idag en vikt på 110 kg

Jag har ett BMI på 36.8

Jag har ett midjemått på 121 cm.

Jag har ca 40 kg till ett normalt BMI

Jag har ca 40 cm till ett normalt midjemått.

Så var det sagt.

Nu räknar jag dagarna till det att jag får träffa min läkare. När sen remissen är skickad kommer jag ligga på och själv ringa för att höra om dom fått den. Ställa upp mig på en återbudslista, åberopa vårdgaranti och vårdval. Allt för att det ska gå så fort som möjligt.

Funderade också om jag skulle skriva om detta i min vanliga blogg men kom fram till att det är här denna resa hör hemma även om jag säkerligen kommer nämna den där också.