Gruppmöte! En aula full med massa tjockisar!
Jag förstod inte riktigt vitsen med detta möte - jo kanske men för min egen del så kändes det helt onödigt.
Jag vet att jag vill göra en GBP inte prova någon diet, pulver, medicin eller så. Och detta tror jag var tydligt nog på min remis
Därför så kan jag inte riktigt se meningen med detta möte för min egen del. Jag har ju min linje klart för mig och det hade gått lite snabbare om man tittat mer på remissen redan från början.
Först fick man anmäla sig och betala i kassan för att sen gå och få ett papper från en annan sköterska. Detta papper hade flera alternativ som man skulle fylla i.
Var man intresserad av medicinsk behandling eller kirurgisk. Och om man fick nej kirugiskt skulle man då vilja ha medicinsk?
Och observera att man skulle fylla i detta papper efter genomgången.
Och vi skulle vara i god tid - senast 45 minuter innan föreläsningen började så det var en stunds väntan och promenad bort i korridorerna för att hitta föreläsningssalen - vi tjockisar ska ju röra på oss:)
Sen var det först en sköterska som pratade lite, sen en dietisk och en läkare. Sen fick man ställa frågor och det hela var över på knappa timmen.
Och det var dom som hade åkt långväga.
Jag hade som sagt förstått mötet om jag var osäker på vilken metod jag skulle vilja använda mig av. Om jag inte hade fått någon bra information innan och om remissen inte var tydlig med att det var en operation som det gällde eller medicinskt.
Så för mig som ändå bor nära så var det väl inte hela värden men för personer som då bor långt bort så är det ju inte mycket info på den tidens resväg.
Men nu är i alla fall lappen ifylld och att det är en GBP jag vill göra. Och nu väntas det att mitt ärende ska tas upp på en konferens där jag inte är med utan det är bara underlaget i remissen man går på. Denna konferens är 1 gång i veckan och jag ska förvänta mig att det ska vara klart inom 1 månad i alla fall.
Jag är också glad att jag skrev ett långt brev som skickas med min remiss där det står precis mina tankar om detta, varför jag ser operationen som det enda alternativet och min sjukdomshistoria. Så jag känner mig trygg med att allt jag vill ha sagt kommer med nu på konferensen.
Det fanns några i salen som inte kände den tryggheten - att deras läkare hade skrivit en bra remiss och fått fram den personens önskemål. Eftersom man inte träffar någon läkare innan man får ett ja eller nej.
Får man ett nej så är det ju bara att börja om med nytt läkarbesök osv.
Så först om en månad ska jag räkna med att få någon form av information. Sen får vi väl se resten av resan när den vid.
Tror dock inte att jag kommer få ett nej. Pga av diabetes, höga blodfetter, högt blodtryck och släkthistoria med hjärt/kärlsjukdom.
Så nu är det bara att vänta
måndag 21 februari 2011
torsdag 10 februari 2011
10 februari 2011
Välkommen till gruppinformation gällande övervikt/fetma!
Den 21 februari ska jag på detta möte. Ett steg närmare ett mer hälsosamt liv!
Fick ringt vårdcentralen direkt för jag ska ha med mig en läkemedelslista och jag förmodar att det är dom som ska skriva den istället för att det är jag som talar om vilken medicin jag äter??
Det kan ju vara många veckor kvar innan hela väntan är över men jag är i alla fall ett steg närmare
tisdag 18 januari 2011
Tisdag 18 januari
Jag är som person en som vill veta mycket om det som jag är med om eller ska vara med om. Och jag läser mycket om Gatric Bypass. Jag läser bloggar, fakta och allt annat jag kan komma över på nätet.
Jag hittar både bra och dålig information. Och jag sakna viss information. Som tex personer som mig som vill göra den här operationen för att bli av med diabetes, höga blodfetter, högt blodtryck, vill minska risken för hjärt & kärlsjukdomar ev sömnapné och som pga fibromyalgi inte kan motionera bort vikten. Att sen bli smal är ju en härlig bonus. Och för att inte tala om tyngden man bär på som sliter på ens leder, knän och fötter. Det finns bara vinster med en sån här operation
Men jag hittade ett intressant radioprogram. På P1 hittade jag ett program där man pratade om operationen. Man intervjuade 2 stycken som gjort den och med ca 20 års mellanrum. En med titthål och en med öppen kirurgi. Läkare och forskare pratade också och det är ett väldigt intressant program och jag har lyssnat på det två gånger.
En av personerna heter Anette Roswall och det framgår inte direkt men det måste vara en av husmorsorna. Och hon beskriver det så bra när hon berättar om varför hon inte kan ändra sitt ätbeteende på annat sätt.
Det är för att man vet att man KAN äta även om man inte ska. Och man kan alltid säga att jag tar igen detta i morgon eller någon annan dag. Efter en operation så KAN MAN INTE. Så enkelt är det. Man kan inte ta en stor portion. Man kan inte äta alla 7 sorters kakor, man kan inte äta 3 rättersmiddag och ta om också.
Men man kan välja och man kan äta allt men inte på en gång. Det innebär att man inte behöver avstå från livets goda bara ta lite mindre av det.
http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p1_kroppochsjal/SR_p1_kroppochsjal_101019_ed66c4.mp3
Jag hittar både bra och dålig information. Och jag sakna viss information. Som tex personer som mig som vill göra den här operationen för att bli av med diabetes, höga blodfetter, högt blodtryck, vill minska risken för hjärt & kärlsjukdomar ev sömnapné och som pga fibromyalgi inte kan motionera bort vikten. Att sen bli smal är ju en härlig bonus. Och för att inte tala om tyngden man bär på som sliter på ens leder, knän och fötter. Det finns bara vinster med en sån här operation
Men jag hittade ett intressant radioprogram. På P1 hittade jag ett program där man pratade om operationen. Man intervjuade 2 stycken som gjort den och med ca 20 års mellanrum. En med titthål och en med öppen kirurgi. Läkare och forskare pratade också och det är ett väldigt intressant program och jag har lyssnat på det två gånger.
En av personerna heter Anette Roswall och det framgår inte direkt men det måste vara en av husmorsorna. Och hon beskriver det så bra när hon berättar om varför hon inte kan ändra sitt ätbeteende på annat sätt.
Det är för att man vet att man KAN äta även om man inte ska. Och man kan alltid säga att jag tar igen detta i morgon eller någon annan dag. Efter en operation så KAN MAN INTE. Så enkelt är det. Man kan inte ta en stor portion. Man kan inte äta alla 7 sorters kakor, man kan inte äta 3 rättersmiddag och ta om också.
Men man kan välja och man kan äta allt men inte på en gång. Det innebär att man inte behöver avstå från livets goda bara ta lite mindre av det.
http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p1_kroppochsjal/SR_p1_kroppochsjal_101019_ed66c4.mp3
söndag 16 januari 2011
16 januari 2011
FOTON
Jag kommer att dokumentera min resa med foton före och efter. Mest för min egen del för att ha bildbevis där jag själv kan se resultaten men även för andra.
Tycker själv det är kul och inspirerande att få se andras före och efter bilder.
Dom här korten har något år på nacken men är högst aktuella ändå. Vad jag vägde då kommer jag inte ihåg men det är väl någonstans runt den vikt jag har idag
http://monachosliv2.blogspot.com/search/label/Foto
Tänk när jag kan visa foton med resultat :)
Jag kommer att dokumentera min resa med foton före och efter. Mest för min egen del för att ha bildbevis där jag själv kan se resultaten men även för andra.
Tycker själv det är kul och inspirerande att få se andras före och efter bilder.
Dom här korten har något år på nacken men är högst aktuella ändå. Vad jag vägde då kommer jag inte ihåg men det är väl någonstans runt den vikt jag har idag
http://monachosliv2.blogspot.com/search/label/Foto
Tänk när jag kan visa foton med resultat :)
onsdag 12 januari 2011
12 januari 2011
Idag ringde jag Sahlgrenska för att höra om dom fått min remiss. Ringde redan förra veckan men då hade den inte kommit men nu fanns den i systemet.
Ett steg närmare.
Någon gång i februari skulle jag bli kallad till det första mötet. Mer än så kunde hon inte säga. Jag fanns på väntelistan i alla fall.
När jag kom hem hade jag också fått ett bekräftelsebrev. Där stod det också att jag skulle bli kallad till ett första möte inom 90 dagar.
Så Mellan brev och mitt telefonsamtal verkar det som om det hänt något i alla fall - i rätt riktning.
Och jag surfar under tiden och hittar massor om GBP i olika bloggar. Läser det mesta jag kommer över.
Hittade också ett radioprogram som Kropp & Hälsa i P1 hade gjort och lyssnade på detta.
Inget jag läst och hört har fått mig att backa utan jag tror detta är den väg jag ska gå för att må bra.
Tyvärr så har jag inte hittat någon blogg eller liknande som berättat något som jag kan identifiera mig med.
Diabetes, höga blodfetter, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar i släkten och så fibro på det.
Några med bara fibro har jag hittat. Och inte heller har jag hittat någon som ångrar sin operation.
Läste lite idag också om sömnapne och en del av den symptomen känner jag också igen mig i. Kanske är det en av alla förklaringar till att jag är så trött jämt.
Att inte syresätta sig, ha fibro och diabetes - ingen bra kombination om man vill känna sig pigg.
Så nu kommer jag titta i brevlådan varje dag och hoppas på att det ligger en kallelse där.
Ett steg närmare.
Någon gång i februari skulle jag bli kallad till det första mötet. Mer än så kunde hon inte säga. Jag fanns på väntelistan i alla fall.
När jag kom hem hade jag också fått ett bekräftelsebrev. Där stod det också att jag skulle bli kallad till ett första möte inom 90 dagar.
Så Mellan brev och mitt telefonsamtal verkar det som om det hänt något i alla fall - i rätt riktning.
Och jag surfar under tiden och hittar massor om GBP i olika bloggar. Läser det mesta jag kommer över.
Hittade också ett radioprogram som Kropp & Hälsa i P1 hade gjort och lyssnade på detta.
Inget jag läst och hört har fått mig att backa utan jag tror detta är den väg jag ska gå för att må bra.
Tyvärr så har jag inte hittat någon blogg eller liknande som berättat något som jag kan identifiera mig med.
Diabetes, höga blodfetter, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar i släkten och så fibro på det.
Några med bara fibro har jag hittat. Och inte heller har jag hittat någon som ångrar sin operation.
Läste lite idag också om sömnapne och en del av den symptomen känner jag också igen mig i. Kanske är det en av alla förklaringar till att jag är så trött jämt.
Att inte syresätta sig, ha fibro och diabetes - ingen bra kombination om man vill känna sig pigg.
Så nu kommer jag titta i brevlådan varje dag och hoppas på att det ligger en kallelse där.
torsdag 16 december 2010
16:e december 2010
Häromdagen tog jag upp luren för att ringa till Sahlgrenska och deras kirurgmottagning. Efter lite väntan kom jag fram och fick prata med en person som sa att min remiss inte kommit till dom utan att den går numera till Obesitasmottagningen och Medicin.
Och hon kunde se på sin skärm att man mottagit remissen men också att man skickat den i retur till vårdcentralen.
Jaha! Och på Obesitasmottagningen var det inte telefontid men idag torsdag skulle jag kunna ringa dit.
Men jag hann aldrig det för min läkare ringde och påminde mig om att jag skulle ta lite prover fastande och det hade jag helt glömt. Så jag skulle göra det i januari och så fick jag en telefontid.
Innan vi la på berättade jag om detta och hon blev alldeles paff och hade inte sett något men bad mig vänta för framför sig hade hon en hög med dagens post och jajamen - där fanns min remiss i retur.
Hon blev först rädd att hon glömt underteckna den men det hade hon gjort utan nu var det något annat papper man skulle fylla i med diverse frågor om tidigare sjukdommar och sånt. Det hade hon inte sett tidigare. Och så ville dom ha lite provsvar.
Så imorgon ska jag åka till labb fastande och ta dessa prover och så får vi hoppas på att svaren kommer fort och hon kan skicka tillbaka remissen. Nu är hon ledig också vid jul och det förstår jag så jag räknar inte med att behöva ringa och kolla själv förrän efter helgerna.
Hon hade också noterat att jag ville åberopa vårdgarantin för det fanns en speciell ruta att kryssa i för detta.
Det är i alla fall skönt att veta hur det ligger till och inte gå ovetandes om vad som händer och sker.
Och hon kunde se på sin skärm att man mottagit remissen men också att man skickat den i retur till vårdcentralen.
Jaha! Och på Obesitasmottagningen var det inte telefontid men idag torsdag skulle jag kunna ringa dit.
Men jag hann aldrig det för min läkare ringde och påminde mig om att jag skulle ta lite prover fastande och det hade jag helt glömt. Så jag skulle göra det i januari och så fick jag en telefontid.
Innan vi la på berättade jag om detta och hon blev alldeles paff och hade inte sett något men bad mig vänta för framför sig hade hon en hög med dagens post och jajamen - där fanns min remiss i retur.
Hon blev först rädd att hon glömt underteckna den men det hade hon gjort utan nu var det något annat papper man skulle fylla i med diverse frågor om tidigare sjukdommar och sånt. Det hade hon inte sett tidigare. Och så ville dom ha lite provsvar.
Så imorgon ska jag åka till labb fastande och ta dessa prover och så får vi hoppas på att svaren kommer fort och hon kan skicka tillbaka remissen. Nu är hon ledig också vid jul och det förstår jag så jag räknar inte med att behöva ringa och kolla själv förrän efter helgerna.
Hon hade också noterat att jag ville åberopa vårdgarantin för det fanns en speciell ruta att kryssa i för detta.
Det är i alla fall skönt att veta hur det ligger till och inte gå ovetandes om vad som händer och sker.
fredag 10 december 2010
10:e december
Jag googlar runt för att hitta mer information om GBP operation och bloggar som också handlar om detta.
Och jag hittar många bloggar där man gjort denna operation och jag blir lite nedstämd.
Nedstämd i den bemärkelsen att även om jag gör en sån här operation så kommer jag ändå inte kunna göra det som jag en gång tyckte va så roligt.
Jag kan inte gå på gymmet och köra mig trött med hantlar och skivstänger.
Jag kan inte boka in mig på ett bodystepp pass och känna svetten lacka men glädjen bubbla.
Jag kommer inte kunna testa Zumba som alla pratar om och säger är jätteroligt.
Det är en sorg att även om jag går ner i vikt så kommer jag inte kunna göra detta. Inte heller kommer jag kunna ta en ryggsäck packad med fika och ta med mig jycken och gå en hel dag i skogen.
Jag får vara glad om jag kan göra fler lättare promenader, simma lite mer och kanske då komma igång med yoga eller annan lätt träning. Kanske kan jag börja cykla igen.
Även om denna motion inte är att förakta så saknar jag ändå känslan av att ha jobbat hårt så att det känns i musklerna och den där härliga tröttheten efter att man fått köra sig trött genom träningspass.
Den där värken som nu finns i musklerna är inte alls samma även om man för att förklara det för andra kan beskrivas som konstant träningvärk.
Läser också om dom som kritiserar dom som gör och vill göra såna här operationer. Man tycker att det är att ta den enkla vägen till viktnedgång.
Det finns säkerligen dom som ser det som den enkla utvägen och kanske inte är så påläst om det hela precis som det finns sådana personer när det gäller all möjlig kirurgi då det gäller utseendet. Det är ju bara att titta på tv'n så pratar man om sk skönhetsoperationer som gått snett.
Jag tror det finns alla slags kategorier när det gäller oss som vill göra en sån här operation.
Att jag nu väljer detta är helt och hållet av medicinska skäl. Jag har ju drabbats av en sjukdom som gör att jag inte längre kan träna. Och jag har alltid haft svårt att gå ner i vikt och det enda som fungerat innan jag blev sjuk var att träna hårt samtidigt som jag höll nere på onödiga kalorier och åt efter sunt förnuft.
Då jag inte tränat så har jag gått upp igen trots förnuftigt ätande.
Jag tar p-sprutor och dessa hormoner har enligt min barnmorska tendens till att göra att det blir svårt att gå ner i vikt. Och har haft patienter som slutat och tappat mycket vikt bara därför.
För mig var det inte ett val att sluta med p-spruta bara för att gå ner i vikt. Sprutan gör att jag slipper den monstruösa mensvärken jag har. Och jag har inte heller pms besvär som tidigare.
Jag har en släkthistoria på pappas sida med hjärtsjukdom i flera generationer och på sidleden av släkten.
Pappa gick bort i hjärtinfarkt och hade länge haft kärlkramp. Min mamma har också haft hjärtinfarkt så jag har det på båda sidor.
Diabetes är ju inte heller en dröm för kroppen. Min är enligt läkaren stressutlöst men det gör ju inte saken bättre.
Och så har jag då den där bukfetman som är så farlig. Och jag bär mycket av min vikt inåt i kroppen.
Så beslutet att göra en sån här drastisk sak som en operation faktiskt är och med risk för att kanske fibron kan förvärras vilket det gjort på en del - har jag läst om - men jag tror det gäller dom som haft mer öppen kirurgi, då man rotat runt mer i kroppen än vad man gör med en sk titthålsoperation.
Men det känns som om det är ett pris jag vill betala. Tror att vinsten är så mycket större.
Att bli av med för dagen 40 kg övervikt kan inte göra annat än gott för kroppen. Det är mycket tyngd som belastar leder, muskler och ligament.
Att bli frisk från diabetesen blir jag inte - har man fått den så har man. Men jag kan hjälpa min kropp att må bättre och inte behöva mediciner utan kan klara sig helt utan.
Och att inte behöva oroa sig för att varje gång det hugger i bröstet så är det hjärtat. Det räcker med fibrohugg som man kan ha i bröstryggen och bröstbenen. Och slippa äta mediciner för höga blodfetter.
För att göra den här vinsten så är en operation det enda sättet om jag inte ska leva på dieter och gå ner för att sedan gå upp igen när man slutar med dom.
Det är inte så stor skillnad att leva som diabetiker när det gäller ätandet som att vara GBP opererad. Det är viktigt med regelbundenheten. De sk dumpningarna är nog väldigt likt att få en känning.
Skillnaden - det är mängden mat! Det är det som kommer att ge resultatet.
Så jag har satt mig in i det hela, läst massor, funderat och beslutat.
Nu vill jag bara att jag ska göra den här resan så snart som möjligt.
Det finns egentligen bara en sak som jag oroar mig för att det är att jag ska gå ner för mycket. 40 kg låter jättemycket tycker jag och när jag senast gjorde en lyckad viktresa gick jag ner ca hälften och var rätt nöjd faktiskt. Hade inte så stort behov av att gå ner en massa till så 40 kg känns lite skrämmande.
Så här gäller det att få med huvudet också. Att inse att den där person i spegel i en snar framtid är jag och inget ufo. Men jag tror det kommer gå så bra så. Jag har ju bloggen att få ut mina funderingar och min kurator kommer också kunna vara till hjälp.
Och min familj och mina vänner!
Och jag hittar många bloggar där man gjort denna operation och jag blir lite nedstämd.
Nedstämd i den bemärkelsen att även om jag gör en sån här operation så kommer jag ändå inte kunna göra det som jag en gång tyckte va så roligt.
Jag kan inte gå på gymmet och köra mig trött med hantlar och skivstänger.
Jag kan inte boka in mig på ett bodystepp pass och känna svetten lacka men glädjen bubbla.
Jag kommer inte kunna testa Zumba som alla pratar om och säger är jätteroligt.
Det är en sorg att även om jag går ner i vikt så kommer jag inte kunna göra detta. Inte heller kommer jag kunna ta en ryggsäck packad med fika och ta med mig jycken och gå en hel dag i skogen.
Jag får vara glad om jag kan göra fler lättare promenader, simma lite mer och kanske då komma igång med yoga eller annan lätt träning. Kanske kan jag börja cykla igen.
Även om denna motion inte är att förakta så saknar jag ändå känslan av att ha jobbat hårt så att det känns i musklerna och den där härliga tröttheten efter att man fått köra sig trött genom träningspass.
Den där värken som nu finns i musklerna är inte alls samma även om man för att förklara det för andra kan beskrivas som konstant träningvärk.
Läser också om dom som kritiserar dom som gör och vill göra såna här operationer. Man tycker att det är att ta den enkla vägen till viktnedgång.
Det finns säkerligen dom som ser det som den enkla utvägen och kanske inte är så påläst om det hela precis som det finns sådana personer när det gäller all möjlig kirurgi då det gäller utseendet. Det är ju bara att titta på tv'n så pratar man om sk skönhetsoperationer som gått snett.
Jag tror det finns alla slags kategorier när det gäller oss som vill göra en sån här operation.
Att jag nu väljer detta är helt och hållet av medicinska skäl. Jag har ju drabbats av en sjukdom som gör att jag inte längre kan träna. Och jag har alltid haft svårt att gå ner i vikt och det enda som fungerat innan jag blev sjuk var att träna hårt samtidigt som jag höll nere på onödiga kalorier och åt efter sunt förnuft.
Då jag inte tränat så har jag gått upp igen trots förnuftigt ätande.
Jag tar p-sprutor och dessa hormoner har enligt min barnmorska tendens till att göra att det blir svårt att gå ner i vikt. Och har haft patienter som slutat och tappat mycket vikt bara därför.
För mig var det inte ett val att sluta med p-spruta bara för att gå ner i vikt. Sprutan gör att jag slipper den monstruösa mensvärken jag har. Och jag har inte heller pms besvär som tidigare.
Jag har en släkthistoria på pappas sida med hjärtsjukdom i flera generationer och på sidleden av släkten.
Pappa gick bort i hjärtinfarkt och hade länge haft kärlkramp. Min mamma har också haft hjärtinfarkt så jag har det på båda sidor.
Diabetes är ju inte heller en dröm för kroppen. Min är enligt läkaren stressutlöst men det gör ju inte saken bättre.
Och så har jag då den där bukfetman som är så farlig. Och jag bär mycket av min vikt inåt i kroppen.
Så beslutet att göra en sån här drastisk sak som en operation faktiskt är och med risk för att kanske fibron kan förvärras vilket det gjort på en del - har jag läst om - men jag tror det gäller dom som haft mer öppen kirurgi, då man rotat runt mer i kroppen än vad man gör med en sk titthålsoperation.
Men det känns som om det är ett pris jag vill betala. Tror att vinsten är så mycket större.
Att bli av med för dagen 40 kg övervikt kan inte göra annat än gott för kroppen. Det är mycket tyngd som belastar leder, muskler och ligament.
Att bli frisk från diabetesen blir jag inte - har man fått den så har man. Men jag kan hjälpa min kropp att må bättre och inte behöva mediciner utan kan klara sig helt utan.
Och att inte behöva oroa sig för att varje gång det hugger i bröstet så är det hjärtat. Det räcker med fibrohugg som man kan ha i bröstryggen och bröstbenen. Och slippa äta mediciner för höga blodfetter.
För att göra den här vinsten så är en operation det enda sättet om jag inte ska leva på dieter och gå ner för att sedan gå upp igen när man slutar med dom.
Det är inte så stor skillnad att leva som diabetiker när det gäller ätandet som att vara GBP opererad. Det är viktigt med regelbundenheten. De sk dumpningarna är nog väldigt likt att få en känning.
Skillnaden - det är mängden mat! Det är det som kommer att ge resultatet.
Så jag har satt mig in i det hela, läst massor, funderat och beslutat.
Nu vill jag bara att jag ska göra den här resan så snart som möjligt.
Det finns egentligen bara en sak som jag oroar mig för att det är att jag ska gå ner för mycket. 40 kg låter jättemycket tycker jag och när jag senast gjorde en lyckad viktresa gick jag ner ca hälften och var rätt nöjd faktiskt. Hade inte så stort behov av att gå ner en massa till så 40 kg känns lite skrämmande.
Så här gäller det att få med huvudet också. Att inse att den där person i spegel i en snar framtid är jag och inget ufo. Men jag tror det kommer gå så bra så. Jag har ju bloggen att få ut mina funderingar och min kurator kommer också kunna vara till hjälp.
Och min familj och mina vänner!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)